ALMA MANUSUTBILDNING

SARAH K. HELLSTRÖM

072-234 25 65
sarah.k.hellstrom@gmail.com

Sarah K. Hellström, född 1975. Uppväxt i Norrland där passionen till film föddes tidigt och skrivandet ännu tidigare. Musikgymnasium och skådespelarutbildning följdes av högskolestudier i engelska och creative writing, innan jag flyttade till USA i slutet av 90-talet. Jag har en minor degree i American Indian Studies och en Bachelor’s degree i Film från San Francisco State University. Där blev jag traditionellt skolad i filmregi, manus, produktion och filmhistoria. De senaste tjugo åren har gett mig bred erfarenhet av kortfilm och indieprojekt, konstfilm, dokumentär, reklamfilm, animation och långfilm. Jag jobbade flera år i London som VFX Line Producer på Hollywoodfilmer som “Iron Man 2”, “John Carter” och Scorseses “Hugo”, samt har producerat Battlefield-speltrailers för Electronic Arts DICE. Är också filmvetare med en Master’s degree från Stockholms Universitet och sitter i Guldbaggejuryn för Bästa Utländska Film för femte året i år.

Mitt skrivande bottnar till mångt och mycket i barndomen i Norrland — i tystnaden, hemtrakternas natur och spåren av det förgångna — men också i ren och skär nyfikenhet. Sökandet efter det ogreppbara. Det vi inte känner till, som bara fantasin har makt att vidröra. Mina karaktärer har mycket hjärta och mina berättelser söker alltid efter ljuset. Arv och familj, historia, miljö, identitet, utanförskap, tro, hopp, existentialism, och den eviga dragkampen mellan gott och ont, är ämnen som intresserar mig. Jag hoppas att min konstnärliga bakgrund lyfter mitt manusförfattande genom genre, och jag skriver helst regionalt om universella teman i förhöjda världar.

Alkemisten & Förvaltaren

Argsint och lycklig

Det är en grå novemberdag i Stockholm och jag träffar manusförfattaren och Alma-alumnin Gunnar Järvstad på Söder. Att vi ses här idag har att göra med bekvämlighet; det är nära hem till Gamla Enskede för mig, och även för Gunnar som också bor söder om Söder. Jag är en av dem som behöver ha det tyst och lugnt under skapandeprocessen. I avsaknad av en skrivstuga med utsikt över havet, sitter jag helst i min lilla skrivhörna hemma i vardagsrummet så att jag kan höra mina tankar. Jag frågar Gunnar hur det är för honom. “Jag gillar att vara ostörd i fnurandet”, säger han. Men nu är det inte skriva vi ska göra, vi ska prata om skrivandet.

Jag träffade Gunnar första gången under våren då jag satt med i hans författarrum av tv-serien ALEX på SF Studios. Jag gjorde min manuspraktik genom Alma, och Gunnar bjöd in mig att delta. Mitt första intryck var att han är en perfektionist. Tydlig, strukturerad, smart, vänlig, lyhörd och generös. Han ledde författarrummet med fokuserat lugn och integritet. Stämningen var öppen och välkomnande. Jag förstod precis varför Gunnar lyckats bli huvudförfattare så snabbt; manusredaktör på säsong 1, avsnittsförfattare på säsong 2, och huvudförfattare på säsong 3.

Gunnar äter våfflor och jag hinkar vatten. Jag tar inga anteckningar. Vi pratar om allt möjligt. Om utmaningarna och värdet av att skriva. Vi är överens om att manusförfattare är lite speciellt funtade i skallen. “Essensen i skrivande är alkemi, skapandet. Och de flesta andra kreativa värv i vår bransch är tolkande”, menar han. Jag frågar honom hur hans manusskrivande tog form, och igenkänningen är maximal. Gunnar började FAD:a och produktionsleda för femton år sedan, men menar att han alltid har haft en känsla av att inte riktigt passa in. Han tillägger, “Det är först sedan jag började skriva på allvar som jag känner mig hemma”.

Gunnar pratar med stor entusiasm och eftertryck. Om svårigheterna vi möter i branschen. Om att vilja vara en del av ett sammanhang och samarbeta med andra, samtidigt som man också trivs med ensamheten. Vi pratar om filmbranschen i stort. Om kreatörers roller, om manusförfattares anseende kontra filmregissörers. Gunnar låter lite arg ibland men det gör mig glad. Han är inte bara manusförfattare och perfektionist — han är en sanningsägare och filtrerar inte sina åsikter som de flesta tenderar att göra. “Tyvärr är det många som tror sig vara auteurer men inte är det. Det handlar då om prestige istället för verkshöjd”, säger han.

Jag skjuter in att om jag skulle börja skriva ner vårt samtal exakt i denna stund så skulle jag börja med orden, “Gunnar är arg”. Han skrattar hjärtligt. Jag kommer osökt att tänka på Nina Hemmingssons bok Min kompis Gunnar, som skildrar två serietecknares fjorton år långa brevväxling. En bok full av nattsvart humor mellan två deprimerade men ofantligt roliga karaktärer. Jag frågar Gunnar vad han helst skulle skriva om han fick bestämma. Han svarar att det spelar ingen roll var det är för genre, fantasy går lika bra som krim eller drama. Störst av allt är känslan att skapa en berättelse från ingenting. “Målet är att beröra. Allt annat är på något sätt redundant”, menar han. Gunnar är trött på det depraverade i filmer. Man måste inte vara ett as. Han vill skapa transcendentala upplevelser genom sitt skrivande, och hans ambition som manusförfattare är att belysa hoppet och ljuset.

Min kompis Gunnar är argsint — och lycklig.

Sloppy burgers & James Dean

För snart tjugo år sedan befann jag mig i ett klassrum på San Francisco State University. Jag hade spenderat mina sista slantar på tre rullar Kodak 16mm svartvit reversal film, skrivit mitt treatment, och planerat inspelningen till punkt och pricka för den experimentella kortfilm som skulle bli mitt allra första alster i Film Production 310. Vår professor var den välkände och omtyckte Jameson “Jim” Goldner. Han ledde kursen med hjälp av en avant-garde filmskapare, Cade Bursell. Min klasskompis SeaAnna skulle plåta på vintagefilmkameran Bolex och jag skulle regissera. Vår inspelningsplats var universitetets glasblåsarstudio. Filmrullarna motsvarade tre minuter och det var av yttersta vikt att varje tagning satt. SeaAnna höll i kameran på alla skott utom det sista; helt utan räls behövde vi plocka ett tracking shot hela vägen ut ur studion för att landa på den färdiga glasvasen som stod placerad på en sten vid ett litet vattenfall. Jag minns tydligt hur jag vevade upp filmkameran och tog sats ut i solskenet.

Efter en veckas väntan på framkallningen satt vi i klassrummet fulla av förväntan. Allas material skulle spelas upp oklippt på projektorn, så att vi kunde utvärdera innan vi sammanställde projekten. Men när mina filmrullar projicerades på duken var nästan allting underexponerat. Jag hade missat, eller visste helt enkelt inte, att när man filmar på en Bolex så måste man kompensera för svartvit reversal film genom att minska med ett halvt till ett helt f-stopp. Hela min plan var raserad. Filmen var förstörd och det fanns varken negativ, tid eller pengar att skjuta om. Jag blev helt förkrossad och alla förstod det. Nederlaget. Men tre veckor senare hade jag skrivit om mitt treatment och spenderat otaliga timmar i klipprummet och ute i fält med en shotgun mick och DAT-bandspelare. Eftersom detta var en introducerande kurs så klippte jag inte på flatbed än, utan fick splica filmen med 16mm-giljotin och tejp. Jag lärde mig ett enkelt ljudprogram på datorn, SoundEdit 16. Mixade fyrtio spår ljuddesign och överförde till MAG-tape. Kortfilmen fick heta Womb ambience. När den hade spelats upp inför klassen såg jag att Jim och Cade utbytte en blick. Deras leenden gick från öra till öra — de såg ut som två föräldrar som höll på att spricka av stolthet. Då förstod jag. Mitt kall var kanske inte helt och hållet en vanföreställning.

Motgiftet till självtvivlet som ibland får utrymme att växa alltför länge i författarens ensliga natur, är nog inte alltför sällan att få uppmuntran från någon som tror på vår förmåga när vi behöver den som mest. Någon vars erfarenhet, kunskap och åsikt är av en särskilt relevant betydelse. Och har vi turen att möta en sådan människa är det en gåva. För mig blev den personen Jim. Född på trettiotalet så växte han bokstavligen upp inte bara mitt i, utan sida vid sida med Hollywoods filmstudiosystem. Som ung hängde han på MGM, Paramount, Fox, Warner Bros och Universal. Han berättade ofta historier om Hollywood för oss studenter. Jim var klasskamrat med Francis Ford Coppola på UCLA och regisserade samhällspolitiska dokumentärer innan han startade SFSUs filmskola — idag ansedd som en av USAs, faktiskt världens, bästa filmskolor, till stor del tack vare Jims unika förmåga att förvalta sina studenters enskilda ändamål.

Jim var filmskolans hjärta. Ständigt tillgänglig, närvarande, självklar som instruktör och känd för sina ordvitsar som alltid levererades med en speciell värme och glimten i ögat. Vi elever blev tagna på allvar. Och jag blev för första gången i mitt liv riktigt sedd för min kreativa förmåga. Den senaste gången vi hade ett samtal på tu man hand, var precis innan jag skulle ta examen och flytta hem till Sverige igen. Jim trodde inte sina öron när han fick höra att jag aldrig hade ätit “sloppy burgers” på ett riktigt hamburgarhak — alltså ingen av kedjorna, utan ett äkta amerikanskt “greasy burger joint”. Sagt och gjort. Jim skulle bjuda mig på en burgare på ett sådant ställe till avsked. Jag minns för mitt liv inte var det hette, men det var synnerligen blygsamt och enkelt. Vi beställde malt shakes och burgare. Fettet från grillen satt som klistrad på väggarna i tjocka lager och slamrandet från köket ackompanjerade sorlet från gästerna omkring oss.

Vi pratade om film. Om vad jag skulle göra härnäst. Om skrivande och att regissera. Om tiden i San Francisco. Om livet. Musik. Och Jim berättade om den septemberdag då han sjutton år gammal promenerade över gatan hemma i Burbank för att hälsa på en kompis i kostymavdelningen på Warner Bros. På vägen över parkeringen fick Jim syn på en synnerligen stilig Porsche. En silverfärgad 550 Spyder. Han anade vem den tillhörde och stannade upp för att beundra den ett slag. Väl inne i studion fann Jim sin vän i närheten av en sminkstol. I den satt James Dean. Jim tog sig mod att gå fram och hälsa. “Sweet ride”, sa han. Dean svarade uppskattande, “Yeah, you like it? It’s brand new. I’m really looking forward to taking her out this weekend”.

Den 30 september i år gick Jim bort. Händelsevis på samma datum som James Dean tog sin sista tur i Porschen några dagar efter deras enda möte. Jag mindes de fantastiska lärdomarna från Jims regiklass och rådgivningen under hela filmutbildningen. Kontakten vi behöll och hans fortsatta stöd via email, alltid så karaktäristiskt fulla av entusiasm och utropstecken, ända tills han slutligen gick i pension vid sjuttiosju års ålder, 2015. Jag mindes den sista gången vi sågs för nio år sedan, då jag och min man inledde vår två veckor långa bilresa genom Kalifornien med ett besök hemma hos Jim på Diamond Street i San Francisco. Men allra mest, mindes jag det magiska ögonblicket i min första filmproduktionskurs — det som gav fröet hopp att våga gro.

Looking forward to our next sloppy burger and tales of old Hollywood when I see you again, Jim. Thank you. For everything.

Listor och poesi

Det var strax efter nyår och varje måndagskväll körde jag längs den snöiga vägen de knappa tio milen mellan Hedemora och Gävle. Skrivandet var det enda som höll mig ovan ytan under året innan flytten till San Francisco. Jag var tjugotvå, ensam i bilen och ibland gick det lite fortare än det kanske borde ha gjort. En gång hamnade jag öga mot öga med ett stort lodjur. En annan gång nuddade jag bakhoven på en älgko som plötsligt rusade ut på vägen. Jag körde under stjärnklar himmel rakt genom vargavintern — ensam och fri med huvudet fullt av poesi.

gryningens larm tjuter ikapp
med underjorden
tränger sig djupare in
och innanmätet
stelnar
skaver mot sig självt

Självtvivlet tar inte fullt så stor plats som vi förmodar. Men jag tror att det behövs för att höja våra syften. Och ibland leder missöden till en större glädje. Men det krävs mod. Den kreativa processen är en ständig ström av ebb och flod. En subtil interaktion. Att lyssna och betrakta allt och alla, de små skeenden som ingen annan märker. Jag upphör aldrig att fascineras av hur detaljer eller tidigare betraktelser plötsligt dyker upp och faller på plats. Kanske är det så som Gunnar säger, att vi är Alkemister och Förvaltare. Tanken tilltalar mig. Vi samlar eoner av känslomässiga intryck och minnen, egna och andras, i ett ständigt kretslopp. Tidslinjer suddas ofta ut. Det sista vi gör är att skriva. Oförutsägbart och spännande. I värsta fall paralyserande, men i bästa fall transcendentalt. Karin Boye avslutar sin dikt I rörelse med orden, “Oändligt är vårt stora äventyr”. Jag har alltid trott att den handlar om livet, men nu ser jag den som än mer personlig än så. Egentligen berör nog Boyes dikt den definitiva kreativa processen — skrivandet.

the words, the wind
the hum, the mumble
tumble down roe pearl lane

sting like ray
from puddle green to
mussel lip and ocean seam

if dismay cascades on
and fickle gestures trickle down
a fairy swirls my tongue

När jag parkerat bilen var det redan kväll. Jag smet in i byggnaden och möttes av min skrivgrupp i Creative Writing in English, en blandad skara i åldrarna tjugo till sjuttio plus. Vi skrev poesi och noveller. Vår professor, William Males, var en amerikansk ex-pat från Oklahoma som varit kolumnist i Yales studenttidning och deserterat från armén för att slippa kriget i Vietnam. Han hamnade i Sverige och utbildade sig till läkare, men slutade aldrig att skriva. Efter att ha lämnat läkaryrket erhöll han sin Masters of Fine Arts i Creative Writing från Bennington College. William älskade haikus och listor — listans språkuttryck och speciella förmåga att liva upp en text.

Vi satt omslutna av mörker, men rummet var välkomnande och tryggt. Den enes alster lästes upp efter den andres. Jag förnimmer tillståndet av inre ro. Stillheten. Jag tänkte på löven som skiftar färg på hösten i Vermont. På snön som börjat falla utanför och som skulle komma att rusa mot mig som stjärnornas krig på vägen tillbaka till Dalarna. Ena stunden befann jag mig under ett sykomorträd i den amerikanska södern. I nästa, på ett torp hemma i Norrland där den röda bagarstugan lämnats halvt omålad efter farbror Stigs alltför hastiga bortgång — övergiven och mållös, skälvande av oförverkligade intentioner.

Torpet blev en novell. Trädet en dikt. Och listan jag tänkte skriva, skrevs precis just nu.

Recipe For Disaster

Dreams and Nightmares
Memories unfold
Playlists
Goodbyes
Stories Untold
Plath and Dickinson
Vision’s free rein
Method Writing
Alchemy
An echo a stain
Blows and Cuts
Conjuring spells
Breathers
Crescendos
Somber wells
Soulmates and Strangers
Reaching for dawn
Mind in Motion
Write on
Write on



ALLA ELEVER