ALMA MANUSUTBILDNING

PETER SMIRNAKOS

peter@studiosmirnakos.se

Peter Smirnakos är manusförfattare, journalist och redaktör som 2011 startade Icon Magazine, ett prisbelönt reportagemagasin med fokus på långformberättande och porträtt.

Passionen för unika historier som berättas med kvalitet och fördjupning har alltid drivit mig, och jag gillar att ställa frågorna hellre än att sitta på svaren. Jag är fascinerad av människor och det mänskliga psyket, våra djupaste drivkrafter, både ur ett psykologiskt och filosofiskt perspektiv.

Jag dras ofta till outsidern och spänningsdramer, psykologiska thrillers som undersöker hur gränsen mellan galenskap och genialitet kan vara hårfin. Hur vi alla kämpar för självförverkligande och att nå våra drömmar, och att vi själva ofta är våra värsta fiender. Jag har också en förkärlek till stora ensembledramer förankrade i verkligheten som visar på samhällen i förändring från fler olika perspektiv. Under min tid på Alma har jag börjat utveckla flera projekt, tre tv-serier och två långfilmer.



Från underhållare till konstnär

 

Så gick det till när Alfred Hitchcock fick ikonstatus i filmhistorien

Skammen det innebär att vara människa måste brottas ned, om och om igen. Varje dag för jag en kamp mot självcensuren. Jobbar mot den metodiskt, medvetet. Jag skriver morning papers enligt Julia Cameron-modell, joggar, mediterar, lägger ut mentala fällor och presenterar övertygande argument för att självcensuren ska hålla käften. Det enda som är unikt med just mitt skrivande är jag själv, försöker jag påminna mig om varje gång jag fattar pennan eller trycker ned en tangent. Det andra är ju generiskt. Jag hörde Martin Scorsese säga det någonstans. Det lät sant. Alfred Hitchcock förstod det där med självcensur. Tidigt. Och att den måste bekämpas. Han skrev inte själv, och han var ett dokumenterat arsle på inspelning, men hans filmer är alla djupt personliga på ett sätt som fortfarande är unikt. Ingen censur där inte.

När Hitchcock var fem år gammal gick han ned polisstationen för att göra ett kort ärende åt sina föräldrar. Han låstes han in i en cell av poliserna under några minuter, som ett symboliskt ”straff” med motiveringen ”this is what we do to naughty boys”. Händelsen ledde till en livslång rädsla för poliser som Hitchcock använde i sina filmer om och om igen.

Jag såg Vertigo första gången när jag var 10 år. Färgerna och miljöerna var förtrollande, handlingen helt obegriplig, men det fanns något obehagligt i den, något störande som var omöjligt att förstå, och som stannade kvar.. En berättelse om längtan, berättad av en människa med stark koppling till sitt eget undermedvetna. Hitchcocks filmer handlar nästan alltid om rädslor, besatthet och gränsglidningen mellan normalitet och galenskap. Vardagliga detaljer och ting – rep, nycklar, handskar, blommor, handväskor, sedlar –  får extraordinär laddning genom knivskarpt berättande och millimetersäkra kameravinklar. De flesta filmerna baseras på karaktärer som hålls isär av en hemlighet som de vägrar avslöja. Atmosfären blir mer och mer tryckt tills de öppnar upp sig för varandra och därmed – till slut – finner någon slags frihet, kanske… Ambivalens är Hitchcocks paradgren. Inte bara i Vertigo. Rear Window, Psycho, Saboteur, Marnie, Rope och North by northwest är andra klassiker som är nedsmetade med fobier, fetischer och manier, ett axplock av Hitchcocks 50 filmer långa CV.

”I’m never satisfied with the ordinary. I can’t do well with the ordinary. Logic is dull”, sa regissören själv. Eller som David Fincher beskriver honom: ”Hitchcock gjorde mer för psykologin bakom karaktärsutveckling på film än någon annan.” Berättelserna stör i sinnet för att de inte är lättförklarade, de är udda och irrationella i både ton, tempo och struktur. Vi vet aldrig vad som ska hända härnäst, och även om vi till slut ofta får upplösningen i själva handlingen, lämnas vi nästan alltid kvar med en obesvarad molande känsla av olust på det psykologiska planet. 1962 var Alfred Hitchcock 62 år, han hade precis avslutat sin 40:e film, The Birds, och blivit känd som ”The master of suspense”. Hollywood såg honom som underhållare. Effektiv, men också mycket enkel i sitt berättande. De såg pengar. Komplexiteten i Hitchcocks filmer var det en annan regissör, från en annan kontinent, som upptäckte.

I Frankrike satt den högt aktade filmaren Francois Truffaut. Truffaut hade börjat som kritiker på tidningen Cahiers du cinema under 1950-talet och var en del av den franska nya vågen. Idén om filmen som konstform och filmaren som konstnär. Han var 31 år och hade gjort tre filmer. I Alfred Hitchcock såg han en regissör fri från självcensur som stoppade in hjärtat i sina berättelser på ett sätt som ingen annan. Truffaut skrev ett brev till Hitchcock där han föreslog ett möte mellan de två. Eller rättare sagt, en serie samtal med utgångspunkt i Hitchcocks filmer. Konversationen skulle resultera i en bok, förklarade Truffaut.

Hitchcock blev djupt smickrad och accepterade en åtta dagar lång intervju som efter långa förberedelser till slut ägde rum på Universal Studios tillsammans med en tolk. En efter en avhandlades de, Hitchcocks samtliga filmer, med opretentiös och lättsam ton. Filmhantverket, däremot tog de båda regissörerna på liv och död.

Boken Hitchcock av Francois Truffaut publicerades 1966 och är i dag en 350 sidor tjock filmvetenskaplig milstolpe. Den förändrade synen på Hitchcock som en enkel underhållare till en filmkonstnär som målade med kameran. 2015 gjordes dokumentärfilmen Hitchcock/Truffaut om de klassiska intervjuerna och Truffauts ambitiösa bokprojekt. Där analyseras några av Hitchcocks mest klassiska filmer av olika regissörer. Om Vertigo säger Martin Scorsese: ”Jag kan inte påstå att jag tror på handlingen. Den är bara en lina som man kan hänga saker på. Och det Hitchcock hänger på linan är en slags… filmpoesi.” Ocensurerad filmpoesi. Kanske är det därför den har stannat kvar i mitt huvud.





DEN KREATIVA RÖRAN

Ett rundabordssamtal med två före detta Alma-studenter. Om att skapa och skriva – och hur man vaktar sina rättigheter i en bransch där det inte alltid är självklart att få rätt lön för mödan. Av Peter Smirnakos

Alba Lange är filmskapare, grafiker och manusförfattare som gick Alma 2017-2019. Sedan dess har hon jobbat med animation och grafik för bland andra French Quarter Film och Mariedamfilm. Just nu jobbar hon med diverse grafikprojekt och som manusförfattare på en serie med Aron Levander.

Aron Levander är manusförfattare och gick Alma 2009-2010. Sedan dess har han skrivit flera svenska filmer och tv-serier. Däribland, Jordskott, Dröm, samt Kristallenbelönade Det som göms i snö. Aron arbetar just nu som huvudförfattare för flera svenska och internationella tv-serieprojekt.

Hur blev du manusförfattare?

Alba: Jag har alltid fascinerats av berättelser, främst av film. Att kunna göra den abstrakta röran som är livet till något greppbart är ett sånt fantastiskt hantverk. Jag är även animatör, och där handlar det också mycket om att förstå en berättelse. När jag insåg att det är ända ner på scennivå som historier formas insåg jag att jag måste börja fördjupa mig i själva manusförfattandet. Sedan jag gick ut Alma har jag kombinerat animatörjobb med manusförfattande.

Aron: Jag jobbade jobbade som copywriter i reklamvärlden för tio år sen. Men jag kände tidigt i karriären att jag började stagnera kreativt. På slutet var jag på Acne film och där tjatade jag om att få skriva fiktion. Jag kände att det fanns så mycket jag kunde lära mig av att jobba i längre format. Till slut bestämde jag mig för att söka Dramatiska Institutets manusutbildning (i dag STDH). Jag var en av de åtta sista i antagningen, men stupade på målsnöret. Då började jag på Alma, som blev perfekt. Sen byggde jag på med kurser i USA, England och Danmark. På utbildningen träffade jag Hasse (Hans Jörnlind) som jag skrev en långfilm med, som vi sen sålde till SF. Och på den vägen är det.

Vilken är den största utmaningen i början av karriären?

Aron: Den första utmaningen är att bli läst. Det andra är att få förtroendet. Att kanaler ska känna att de vågar lägga stora budgetar på en och att man kan ro hem ett stort projekt. De marksända kanalerna producerar inte så mycket och de har kniven mot strupen, så för dem är det en utmaning. Streamingtjänsterna producerar mycket mer så de vågar också ta större chanser. Där är det stor skillnad.

Nämn tre filmer eller tv-serier som har influerat dig i ditt skrivande?

Alba: Being John Malkovich. Jag hade ganska mycket konstiga idéer som jag hade svårt att förklara, och Being John Malkovich var den första filmen som visade att det går bra att göra en klassisk berättelse som är fylld med konstiga saker. The Big Lebowski kommer jag tillbaka till ofta. Varje karaktärs röst är så specifik, och den är ett bra exempel på hur man kan skriva cinematisk dialog som känns realistisk. Hereditary gjorde att jag fick upp ögonen för effektiva, men även konstnärliga scenövergångar. Och att man kan klippa hårt i tid utan att känna att man missar någonting.

Aron: No country for old men. Jag älskar Bröderna Cohen. Här är de som mest allvarliga, men det finns ändå en lekfullhet kvar. De har lärt mig att det berikar så oerhört mycket att låta karaktärer våga ta plats och vara lite skeva. Att flera toner bildar ett ackord. Det försöker jag alltid ta med mig. Life Aquatic eller valfri Wes Anderson-film, för den allmänna lekfullheten och för att fantasi också har en plats. Det ska fan vara kul också! Larv kan bli kul när man tar det på allvar. Slutligen danska filmen R, som en kontrast och som galjonsfigur för det skoningslösa. Filmen handlar om en man som blir satt i ett högsäkerhetsfängelse, och det är ett bottenlöst jävla mörker. Jag är allergisk mot försköning av kriminalitet. Man ska ta våld på allvar. Och man ska skildra lidande på allvar.

Vilken strategi ska man ha för att överleva som manusförfattare?

Aron: Många kommer ut och vill bara göra sina egna grejer, men var inte rädd för att ta dig an andras projekt. Du kommer att kunna hitta din röst även i dem. Det finns de som är genier och bara gör sina egna grejer, men de regnar inte tätt. Jag tror också på en balans mellan att vara lätt att ha att göra med, att vara prestigelös och kunna ta till sig kritik, men också våga stå upp för storyn och se till att den blir bra när det blåser snålt och många vill olika saker.

Alba: Jag har inte haft något direkt strategi utan försökt koncentrera mig på att lära mig hantverket. För mig är det en evig balans hur man överlever. Men jag tänker aktivt att jag ska ta mig an saker som skrämmer mig. Att arbeta med att vara bekväm med att vara obekväm och inte fastna i att saker ska ”rulla på och funka”. Även projekt som blir fantastiska har jobbiga processer.

Aron: Man kan också vända på det. Hur ska man överleva om man har för mycket? Det är så lätt att man har fem grejer på gång för att man måste överleva ekonomiskt… Och plötsligt har alla lossnat samtidigt. Man måste också kunna tacka nej.

Arvoderingsmodellerna för manusförfattare verkar vara ett gytter, kan ni säga något kort om hur ett ”vanligt” projekt arvoderas?

Aron: Produktionsbolagen betalar först för optioner på originalidéer. Den summan är ofta låg, men symboliskt viktig. Är det en tv-serie får man generellt betalt för storylinearbete i olika steg. Först kanske det är ett synopsis på några sidor, steg två är storyline, där beror det på hur långt och vilket format. Slutligen får man betalt per manus, per version, som man levererar. I Sverige är det oftast tre versioner. På Netflix är det fem versioner. Och vad är en version…? Det är en version när en producent bestämmer att det är en version. Mitt tips är att försöka få så bra betalt som möjligt för för storylinearbete, för det är där det stora arbetet görs, och det är ofta där man fastnar. Då är det bättre att kompromissa med arvodet för själva manuset.

Vilken är manusförfattarens viktigaste egenskap?

Alba: Prestigelöshet, ihärdighet och envishet. Att kunna gå tillbaka och harva och harva. Sen är det jätteviktigt att ha en känsla för planering och schema, och att kunna förhålla sig till begränsningar, både kreativa och tidsmässiga. Annars blir man bara en visionär i ett rum.

Aron: Jag tror att kreativitet är muskler som man kan öva upp, men en sak som jag tänkte på är holistisk analytisk förmåga. Det vill säga, om jag lyfter på en sten på ett ställe, vad händer då tio episoder senare? Om man har det blir man både snabbare och bättre i sitt arbete. Annars tar det väldigt lång tid att göra felsökningar. Och det blir svårare att ta emot feedback.

Stämmer det att det är en gyllene tid för manusförfattare?

Aron: I allra högsta grad om man vill skriva tv. Det produceras mer än någonsin. Det finns till och med mer projekt än det finns produktionsarbetare… Och kanalerna behöver projekt som står ut, så det finns ett sug för originalitet och spets. Om man vill skriva film däremot, är det en jävla skittid.

Alba: Det finns fler kanaler än någonsin, men jag upplever också att det finns en förvirring. Var tittar folk? Hur ska vi nå ut. Hur ska vi egentligen nå 18-åringarna? Vi är i en tid där berättandet tar sig till så många olika platser, så hur når man ut när man är klar med sin produkt?

Jag är analfabet när det kommer till juridik, avtal och rättigheter…vilket är ert bästa tips till mig?

Aron: Försök utnyttja dramatikerförbundet så mycket som de tillåter. Kolla på standardavtalen som de använder sig av. Och tänk på att det ligger i producentens intresse att du inte måste ha en massa extrajobb på ICA. Det är viktigt för dem att du har tid att skriva. Så säg att du inte kan betala hyran, då vill de gärna hjälpa till med det. Var försiktig med att gå med på att du ska få betalt i efterhand. Se till att du får betalt, och se till att betalningen kommer i steg. Försök även begränsa arbetet. Ibland kan det stå att du ska leverera första version, andra version och final draft. Men hur många versioner är det mellan andra version och final draft? Numrera alla versioner, vill de ha fler se till att få betalt för det arbetet.

Projekt kan födas på många olika sätt. Vilket är det bästa sättet om man vill att det ska bli skarpt så snabbt som möjligt?

Aron: Det är alltid bra om det är så kort väg som möjligt till pengarna. Antingen att det finns en kanal som redan är intresserad – men då finns det ofta en förlaga eller en färdig idé. Eller om det finns en pott pengar som ett produktionsbolag är beredd att lägga in för att göra presentation för en kanal. Generellt vill man få in projektet på kanal så fort som möjligt.

Beskriv kortfattat era kreativa processer?

Alba: Jag ser kreativitet som problemlösning. Jag kan inte vara kreativ om jag inte har ett problem, och för att skapa problem måste jag skapa begränsningar. Om jag kan göra vad som helst, hur som helst, så gör jag ingenting. I stället försöker jag ta allt i steg, och bli specifik i varje steg. Det kan vara genom övningar eller att man bara testar sig fram genom att ta olika vägar.

Aron: Verkligen. Man formulerar problem och löser dem, och sen formulerar man nya problem. Om man har en stark premiss kan man till exempel fråga sig, vad skulle vara en jättespännande antagonist till den här premissen? Det blir ett sätt att formulera nya utmaningar och att hitta nya pusselbitar.

Vad gör ni om ni får skrivkramp? Om ni till exempel kör fast i en scen?

Alba: En skrivkramp är alltid något annat i grunden. Det är att man är emotionellt frånvarande, att man tappar kopplingen till det man skriver. Kanske är problemet dramaturgiskt, eller bara att du är trött. Då får man antingen gå in helhjärtat i problemet, eller helt enkelt sluta skriva ett tag.

Aron: När jag sitter med problem kan jag ofta känna om jag har det i mig eller inte. Ett bra sätt att låsa upp knutar är genom träning och meditation. Det gäller att hitta näring och inspiration. Lägg ner pennan och ta en promenad.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om vad det innebär att jobba som manusförfattare?

Alba: Den vanligaste reaktionen man får när man säger att man skriver är att alla tror att man är på jakt efter material precis hela tiden och att man kommer skriva om dem.

Aron: En vanlig missuppfattning från lekmän är att de har en idé som de pitchar. Sen tror de att jag som författare ska skriva en hel tv-serie eller långfilm på deras idé. Och sen ska vi dela på pengarna. Att skriva manus handlar inte så mycket om själva idén. Det handlar om arbetet, om skrivandet.

ARON OCH ALBA



ALLA ELEVER