ALMA MANUSUTBILDNING

MARTIN SJÖLANDER

hi@martinsjolander.eu

Efter att jag slutade på Volvo motortillverkning i Skövde för 10 år sedan har mitt ledmotiv gått i nyansen hållbar utveckling. Som frilansare har det tagit mig till ljudläggning av visionära dokumentärer och podcasts där produktionen “Kan Vi Göra Det Själva - en film om ekonomisk demokrati” står som stadigt fundament. Vidare har det tagit mig till pedagog för kurserna Film För Livet, en filmkurs för ensamkommande i Högdalen, och Ung Film Framåt riktad till unga filmare i Mälardalen. Nyfikenheten har tagit mig in i VR-världen och i våras hade jag en platsspecifik utställning med VR på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. I somras jobbade jag som fotograf på produktionerna "Tjena Chavale" och "Att Få Syskon" åt Barnkanalen.

Dualismens skav

Ibland tänker jag att ​vi lever i den bästa av världar​. Sedan blir jag påmind om att Voltaire skrev dessa slagord satiriskt när han ville göra narr av Gottfried WilhelmLeibniz - alltså en man som ansåg att jordelivet är fullkomligt utanförbättringsarbete.

I Voltaires bok blir istället huvudpersonen Candides slutfras "​Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård​".

Detta förbättringsarbete har skapat vårt fantastiskt avancerade samhälle idag somkväver oss än mer för varje lösning på skapat problem. Genom förbättringsarbetet smittas gärna människan av högmod, vi strävar efter att vara fullkomliga i enofullkomlig värld istället för tvärtom. Vi tror att vi löst mysteriet med naturen. Vi kan göra staket runt djuren! Vi kan styra hur växterna växer och var! Vi behöver inte längre jaga! Men jakten finns fortfarande i oss, högst närvarande, fast på nyaområden.

Mina dagar går mest åt att krama och vagga en mjuk varm bebis. Jag tänker på aporna som spenderar dagarna av att ljuda och plocka loppor på varandra. Vår bebis är 4 månader och det enda han vill ha är närhet, hyfsad renlighet och bröstmjölk. Och visst, han älskar när jag håller honom med fötterna mot marken och illusionenatt han kan stå är uppnådd. Han blir glad av utveckling precis som jag. Men utveckling är lika mycket smärta, det kommer han märka när han ramlar förstagången efter sina första egna stapplande steg.

Vi valde att flytta ut i skogen, till en ekoby på västkusten mellan Göteborg och Oslo. Bilden av att sitta i ett lerhus i skogen och skriva har alltid lockat mig. Tänkte att jag utan stadens distraktion skulle hitta den helige graal i det mänskliga medvetandet. Inser redan där att jag hade fel utgångsläge i och med tanken på något ultimat svar. Istället sitter jag förvirrad med ännu fler frågor. Däremot skapade sammanhangetnågot verkligt stort i att vi valde att föda hemma. Att själv lita på kroppens nedärvdakunskap snarare än forskningsrönens risker. Jag kommer för evigt se upp till minfästmös styrka till det valet.

Ibland försöker jag återerövra mitt tonårsjag som med ett ständigt leende påläpparna bara tog in världens ljus oavsett hur mörkt omgivningen kunde te sig. Vår bebis hjälper oss till det förhållningssättet. Tänker på Fellini som understryker vikten att behålla barnet i sig. Det finns alltid något att fascineras över, något som vi intekan förklara med logiska modeller.

Igår var jag på Qi Gong och vi gjorde en andningsövning som gjorde mig hög. Ja, jag nästan flög iväg. Efter dessa andningsövningar fylldes kroppen automatiskt med luftsom en svällande ballong och jag fick med kraft anstränga mig och krama denna“ballongen” för att kunna andas ut. En kroppslig sensation som skedde av att jag bara satt och andades samt visualiserade flöden i kroppen. Var det hjärnan som lurade kroppen eller tvärtom? Eller ska vi bara kasta bort Descartes dualism och hitta ettnytt förhållningssätt?

Tonåren innehöll låten Pinguins and Polarbears med Millencolin, om människor personifierade av jordens två magnetpoler där den ena är stark på den andres bekostnad och vice versa. Jag lyssnade inte på texten då, åkte mest skateboard i ettvirtuellt TV-spels-universum och kände mig cool. Femton år senare analyserar jaglåttexten med en professors inbillade expertis, helt utan swag

Don't want you to know too much about me, oh no.
'Cause I know you'll take advantage of the words that I say.
You're looking for a way to depress me, make me pay.

Jag drömmer om att det inte behöver vara så, att det är en naturlag att vi ska tävla. Hade Gottfried aldrig spritt sitt glada budskap till folket så hade han aldrig blivitnarrad. Den som ger sig in i den offentliga leken får den offentliga leken tåla ochvärlden har blivit så liten, så nära med internet.

Voltaire blev en erkänd författare medan få vet vem Gottfried är idag. Men faktumkvarstår, det är mycket lättare att rasa ner än att bygga upp i de dåliga nyheternasjournalistik.

Vad gör att människor tappar tron? Inte nödvändigtvis på någon Gud menåtminstone på en bättre framtid. Nu med klimatutmaningen blir den fråganbrännande het. Vetenskapen säger att det är kört och de som fortfarande har tronskakar av sig argumentet och kör på som vanligt. Polariseringen fungerar bara då vi är distanserade från varandra. Något som blir påtagligt i det stora informationsflödet som vi lever i idag. I det nära mänskliga mötet kan vi avväpna varandra. I en världutan text och distans hade kanske Gottfried och Voltaire varit bästa kompisar?

Jag tror det är det absoluta i texten som skrämmer mig. Som att alla diskussioner i forumtrådar till slut leder en till nazismen eller kommunismen via smartargumentation.

Är jag nazist eller kommunist? Nej, jag orkar inte försöka vara smart mer.

Det jag vet och kan känna i magen är att jag är en stolt son till Tibros snällaste bilmekaniker som i sin källare har en rostig plåtskylt som säger “Absolutister äroicke välkomna i detta rum” - och så är det med det!

Det som är research i manus är filmning för oss inom dokumentärfilm

Intervju med Per Bifrost som tillsammans med Alexander Rynéus gör dokumentärfilm för Fosfor produktion


Vi började, likt väldigt många andra i vår generation som hade möjlighet att använda billigkamerateknik, genom att testa oss fram. Då var det mycket fiktion och idéer som man hademen så kom vi till en punkt där vi kände att det inte var så inspirerande längre. Jag tror detvar därför vi tog steget till dokumentärfilm, att möta en verklighet via vårt sätt att filma somkan påminna lite om fiktion där vi använder väldigt mycket scenberättande. Att nånstans vilai att berätta visuellt fast dokumentärt. I det uppstår något spännande tycker vi.

Hur mycket vet ni innan ni drar igång ett projekt?

Vi försöker få kontaktpersoner på en plats och sedan utgår vi därifrån. Vi vill hela tiden gå inbrett. Det handlar väldigt mycket om att närma sig samhället långsamt utifrån. Börja iutkanten och gå inåt. På ett sätt påminner det om när jag skriver manus, du arbetar dig framtills du vet vad det ska handla om. Det som är research i manus är för oss filmning idokumentärfilm.

Hur har dina studier på Alma påverkat dig?

På skolan fick jag gå in helt och hållet i mig själv. Det tror jag ändå att jag hade saknat frånatt mest jobba i team tidigare. I grävandet ur mig själv kunde jag hitta styrka till det kollektivasamarbetet. Att just få vädra egna idéer och tankar med personer som verkligen lyssnarbidrar till en större insikt i sig själv.

Hur var första dagen för dig på skolan?

Jag tror man har byggt upp en trygghet i sitt skapande och här skulle man vara nyfödd pånågot vis. De flesta hade kommit dit kvällen innan. Dalarna till Värmland är inte jättelångtoch på den tiden hade jag en gammal skrutten Saab. Jag fick gå upp klockan 05 påmorgonen bara för att hinna till första mötet. Jag kom dit och det var massa främmandemänniskor när vi sågs på parkeringen. Vi skulle gå över gräsmattan ner till ladan och jagkände ​“Fan jag tror jag ska vända, jag känner inte för det här”​.

Det hela kändes som något märkligt som jag inte riktigt vågade ta till mig. Men sen efter etttag landade jag i det, mycket tack vare Sara och Petra som låter det inre komma fram. Detblev en väldigt stark vecka som gjorde att jag ville fortsätta. Det kommer ändå vara en sådanmagisk stund för mig, att jag tog nästa steg när det gällde det kreativa. Bara en sån sakgjorde det värt att tacka ja till utbildningen.

Var det någon bok från kurslitteratur som du främst tog till dig?

Jag känner snarare att samtalen manuselever emellan födde mer än kurslitteraturen. Jag ärverkligen inte en person som drar citat från någon som säger något väldigt smart. Jag trorsnarare jag hämtar inspiration från icke-hjältarna.

Vad blir du lyckligast av i filmskapandet?

När man har samlat ett material och sedan börjar testa det mot varandra. När det uppstårkontraster i det som man har samlat. Det kan verkligen vara att att man har samlat väldigtbrett från en plats. När man börjar förstå platsen eller stämningen på en plats . När detvardagliga möter något väldigt dramatiskt. Någonstans när man porträtterar livet självt. Detverkligen lilla mot det stora, det är behållningen i det jag vill skapa.

Har ni några metoder för att få fram äkthet framför kameran?

Det där är jättesvårt. Det handlar mycket om att bygga upp ett förtroende. Det är ju det somtar tid egentligen. Det går mycket lättare att filma personerna när man in princip ska avslutafilmprocessen för då har man kommit varandra mycket närmare. Det kan också vara att domman filmar tänker att det ska ta slut och vågar släppa på lite till extra.

Man börjar ju alltid med en distans. Vårt sätt är att inte ha kameran med alla gånger. Arbetetbestår i att få personen framför kameran att förstå att vi är genuint intresserade ochfascinerade. Det är det som gör att man kommer nära.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det jag har märkt är att det jag skriver på handlar mycket om sådant jag själv upplevt. Jagtycker om att skriva om de små händelser. Varje gång jag skriver hamnar jag i byn som ram.Den lilla byn och hemligheterna som pågår. Där jag bor känns det som att det bara är jagsom är ute och går efter klockan 23 och det känns som att alla andra har ramat in sig i sinaliv. På ett sätt är det som att man går och det är en julkalender med massa luckor som jagvill öppna när jag ser det lysa i alla fönster. Då blir jag väldigt inspirerad och då springertankarna iväg. Vad händer i dom där husen?

Det i kontrast till Facebookgruppen med byns klotterplank där det klagas på epa-traktorernasom åker för fort eller att någon har sett något suspekt. Det där skvallret som egentligen inteär något att bry sig om men som ändå blir så stort. Att de små sakerna lyfts upp som enrubrik som alla ska se. Jag tycker det finns något fascinerande i det.

När jag skrivit har jag alltid utgått från att skriva utan dialog. Jag tror det handlar mycket omatt hitta kontraster mellan scener och karaktärer. Tänk dig att du har två scener och det somuppstår när de möter varandra är en tredje scen. Om man någonstans kan experimenteramed scenerna vilket är en lyx när man redan har filmat olika scener. Du kan testa dom motvarandra och känna att här uppstår det någonting, det kan ju vara svårare i text. Det kanverkligen vara en liten händelse som gör att en tar sig någon annanstans i skallen.

Vad är den största drivkraften för dig?

Jag tror verkligen att det är upptäckten. Du har en möjlighet att komma nära saker, verkligengrotta ner sig i små ämnen och små sammanhang som man annars aldrig fått ta del av. Ochatt det hela tiden finns en nyfikenhet.

Det jag har kämpat med är att man inte får ha bråttom. Processerna tar lång tid och det blirbättre om man låter det ta lång tid. Jag tänker ändå att 10 år inte är en lång tid till att skapanågonting större. Vi lever i ett samhälle där vi vill få bekräftelse hela tiden men jag tänkerockså att folk håller på att bli mer medvetna. Det handlar inte bara om att hela tiden få likes.Kan man hitta ett lugn, rent ekonomisk men också kreativt där man trivs så är mycketvunnet. För mig har det att varit att komma tillbaka till naturen.


ALLA ELEVER