ALMA MANUSUTBILDNING

MALIN CRÉPIN

070-482 73 40
malin@crepin.se
www.agentfirman.com


Jag fick min utbildning på Teaterhögskolan i Malmö, men har lärt mig mest av åren på scenen och framför kameran. Jag har spelat allt från barnteater till Norén, varit på världsturné med The National Theater of Scotland, gjort buddhistisk skräckfilm i Malaysia, guldbaggenominerats för min roll i I Skuggan av Värmen och spelat Liza Marklunds Annika Bengtzon. Jag har älskat det och jag har skämts. Jag har kämpat och jag kämpar. Jag har alltid intresserat mig för familjehistorier och arvssynder. För det som vi människor väljer att inte visa. Sprickan mellan den du är och den du själv och andra tror att du är. Under tiden på Alma har jag bl. a. skrivit en kortfilm om en förre detta elitsimmerska från DDR som när hon inser att hon inte kan bli gravid får reda på att hennes pappa och tillika tränare dopat henne vilket har gjort henne infertil. Jag har också skådespelat i fyra tv-serier och skriver och skapar en tv-serie tillsammans med B Reel Films. Nu arbetar jag med en långfilm om vuxna, trasiga syskonrelationer. För mig handlar filmskapande om att berätta historier, oavsett var i produktionen jag befinner mig.

Fragment från en utbildning

Onsdag 29 augusti 2018

Tillbaka efter en veckas soul-searching i Sunne. Värmd av mina nya klasskompisar, trots den orimliga kylan i ladan. Bara det ordet, klasskompisar. Som en hemstickad tröja. Konst och gummistövlar och tartex. Väjer för en älg under bilresan upp. Livet ramlar runt.

 

Lördag 1 september

Har arbetat med en historia utifrån bilder vi lagt upp på It’s learning. Jag skrev om hur relationen mellan en man och en kvinna förändras när han gör en fåtölj av hennes tävlingshäst.

Har vänt och vridit på den fram och tillbaka. Gör han det för att hämnas för att hon vill skiljas, eller som en slags tröst för att hon tvingades avliva sin häst, eller i ren rädsla för att hon skadades svårt i en olycka med hästen, att ha låter avliva den för att skydda henne, och vill ge henne något vackert?

Har avlivat så många vackra hästar i min fantasi. Av så många olika anledningar. Vad är kärnan i historien? Ska paret separera? Är målet att de ska hitta tillbaka till varandra, vad händer med en relation när den utsätts för något så absurt? Vilken genre ska jag jobba med det?

Så vaknar jag idag av ett sms. En av mina äldsta vänner, som bor på gården jag har inspirerats av och vars dyra tävlingshäst jag har haft i åtanke, behövde avlivas pga akut tarmvred. Vi skulle träffats, men hon måste ställa in. Känner skam för att jag i fantasin har avlivat hennes häst så många gånger redan.

En inciting incident om något. Letar strukturer överallt.

 

Måndag 24 september

Går långpromenad med hunden. Isande kallt och klart. Bra för arbetsmoralen tänker jag.

Går hem och brer mackor med hushållsost på.
Kör fyra tvättmaskiner.
Gör grönkålchips av gulnande kål från botten av kylskåpet.
Nio plåtar torkade äppelringar.
En äppelkaka som jag inte orkar äta.
Hyvlar upp mer hushållsost.
Äter soppa som vanligt.
Ser Sharper Objects i utbildningssyfte. He.
Går till återvinningen.
Gör mer äppelringar, får eksem eftersom jag inte tål äpplen.
Fler hundpromenader.
Tar barn till balett.
Syr en kjol med äldsta dottern.

Sjukt bra med höst och arbetsmoral.

 

Torsdag 11 oktober

Jag behöver inte vara unik, behöver bara lära mig teknik och struktur i det här läget.

(Edit den 16 november: jag vill också helst vara bäst, i all ödmjukhet).

 

Måndag 15 oktober

Det närmar sig deadline för outline för kortfilmen och havet har dragit sig tillbaka innan vågen. Den ofrånkomliga rytmen i arbetet. Stillheten innan. Gäller att stanna kvar nu och arbeta, inte gå undan och tro på tvivlet. Får prestationskrav av för mycket tid.Finner frihet i begränsningar.

 

Fredag 16 november

Feber. Läser McKees Dialogue och blir provocerad av hans feta dogmatiska stil, att han kuppar självklarheter och kladdar in dem i en massa ord. Fy fan vad han maler på. Provoceras mest över hans exempel när han dramatiserar Doktor Glas och det är så fruktansvärt dåligt.

GLAS: Do you know the proverb ”Dreams run like streams”?MANKEL: Yes, my grand-mother always said that, but in reality, most dreams are just fragments of the day, not worth keeping.

Och så vidare i en klumpig, stel och expositionsfylld dialog. Hela poängen med att dramatisera ett litterärt verk är ju att du är fri från det icke litterära. ”Dreams run like streams” är ju poängen, den underliggande meningen. Konklusionen.

Att läsa en text är att vara detektiv. Letar alltid efter viljan, uppdraget och strategin min karaktär använder sig av för att uppnå sin vilja. När byter jag strategi? Varför? Vad påverkade mig till det? Det är en kroppslig upplevelse. Vad händer i min kropp när jag hör mina egna och motspelarens repliker? Hur lång tid tar scenen, uppdraget? Vad gör jag?

Men nu svamlar även jag på. Skyller på febern. Men för att citera McKee himself:

”As overwritten dialogue wears on and on, the reader skims, the audience stops listening”.

Läs din egen bok, gubbe.

 

Måndag 17 december 2018

Tvivlens tid. Så här i andra akten av skrivandet. Innan andra vändpunkten, innan min stora Battle och Climax, med förhoppningsvis en bra resolution... Vad insnöad jag blivit. Vad jag föraktar mig själv just nu. Rakt igenom. Kan jag ens bli bra? Varför försöka?

Är ofta så här en bit in i arbetet, kring version tre typ som jag tappar det. Har rensat bort så mycket att det bara är de allra nödvändigaste scenerna kvar. Jag blir duktig. En ögontjänare. Vill göra rätt. Vilket leder till att dialogen blir för klumpig och kondenserad, all luft, allt spretigt liv försvinner. Det blir tekniskt och torrt. Redovisande.

Vill inte läsa det jag skrivit, vill börja skissa på något nytt, men orkar inte. Tragglar på, men vill bara ge upp. Varför måste jag uttryck mig kreativt överhuvudtaget? Varför kan jag inte nöja mig med ett arbete som jag kan göra bara, utan att skapa?Är sömnlös i tankarna, utan kontur. Manuset redovisande och träigt.

 

Måndag 9 januari

Note to self:

-Undvik långa pauser i skrivandet, ger bara ångest.

-Rör på dig om du kört fast, men inte för länge.

-Ät. Hungrig hjärna funkar inte.

-Skriv små råd till nästa dag medan du är igång. Ska du göra en kort paus, skriv inte klart scenen/meningen/stycket. Det minskar uppförsbacken till nästa session.

 

Onsdag 20 mars

Tänker att anledninge till att en del att svenska manusförfattare har svårt att skriva dramatiska scener och bra dialog är att regi och skådespeleri, ofta löser det på plats, istället för att kräva att manusförfattaren ska skriva om. De lär sig inte att skriva dynamisk dialog, vi på golvet missar poänger som försvinner eller missförstås, och en schism uppstår. Alla blir sämre. Regi skriver om och ingen lär sig i det långa loppet. Fler manusförfattare borde följa arbetet vid inspelning, som i USA.

 

Fredag 17 maj 2019

Jag är trött. På riktigt trött. Har arbetat för mycket. Spelat i fyra serier och en kortfilm, skrivit en kortfilm, ett avsnitt för SVT, ska påbörja långfilm. Alla kamper och diskussioner. Har lämnat mitt avsnitt till SVT. De läser nu.

Har ont i huvudet. Som en social baksmälla. Men tänker hämta barn och vila nu. I hägg. Titta på en syrén. Andas. Orkar inte ha loppis i helgen.

Ont i magen över att de läser mitt projekt nu. Fan.

 

9 september 2019

Tänker att det här får bli min text till vår bok. Tro och tvivel, och ångesten däremellan.

Har någon grundmurad tillit och tro min egen förmåga. Benen i mig vet att jag kan. Men köttet är svagt, segt, klafsigt och ångestdrivet. Tvivlar på mig själv och matar mig själv med negativa tankar. Men kanske behövs de båda motpolerna för att behåll att intresse för livet?

Som det här. Att skriva dagbok är ett sätt att kalibrera mig, för stå mig själv i omvärlden. Jag hoppas att film och sceniskt berättande kan göra det även för andra.

”Den som tror utan att samtidigt tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal,” sa Tage Danielsson.

 

Fredag 22 november 2019

Att skriva är november. Tvivel över det som är, tillit till det som ska komma. Lyckan över en strimma sol i mörkret, i det odefinierbara mörkret. De skumma ögonens tid. Späker mig själv men vill bara svulla.

Idag är deadline för texten till boken. Jag tvivlar och söker. Skickar samtidigt in min storyline för långfilmen till Lars Detlefsen. Finns där ens en historia eller beskriver jag bara ett tillstånd, ett skeende?

Jag vill inte sluta. Jag vill ha allt kvar. Jag vill inte ha en deadline för den här utbildningen.

Sommaren innan utbildningen började läste vi Stephen King. Om skrivandet och livet. Den sitter fortfarande kvar i mig, hans bok. Tänker på telepatin han beskrev att skrivandet är.

Så jag skriver mig tillbaka till sommaren innan, jämför med var jag är nu. Jag är samma men helt förändrad, stärkt av det jag lärt mig. Tacksam för mina nya vänner.

Och så är jag tillbaka i första klass, jag är sju år och vi får besök av Mora Träsk. Vi sjunger och gestikulerar.

”Vi kommer till ett träsk, vi kommer till ett träsk. Vi kan inte gå runt det, vi kan inte gå runt det. Vi måste gå igenom det, klafs, klafs, klafs, klafs.”

Vi måste gå igenom det.


ALLA ELEVER