ALMA MANUSUTBILDNING

JENNIE DIELEMANS

073-658 44 55
jennie@dielemans.se

Född 1972. Har skrivit romaner och reportageböcker, varit reporter, researcher, programledare, drivit skrivarverkstäder, skrivit och regisserat dokumentärteater, föreläst och debatterat, startat medborgardrivna mötesplatser. Olika ting, men ändå alltid samma återkommande huvudspår – ett journalistiskt, ett ”förändra världen”-spår, men med Alma tillbaka till det mest sköra och viktigaste i hjärteroten – ”hittepå-spåret”. Dras till historier och karaktärer som får henne att känna att ”haha så stört/dråpligt/irriterande/oväntat”. Kärlek och politik, sakernas tillstånd, mest i orten men vandrar även till glesbygd. Befolkar sina historier med skavda, viljestarka figurer som gör så gott de kan. Ibland går det.

Min antagonist heter Märta

Bland de roligaste inslag om skrivande jag har sett, såg jag på Babel, för några år sen. Det var journalisten och författaren Stephan Mendel Enk (Tre Apor, Med uppenbar känsla för stil), som gjorde inslaget, vilket handlade om hans egen – och andra författares – stora mardröm: att drabbas av skrivkramp. Stephan hade hamnat i en svacka, han fick inte ur sig något han tyckte dög över huvud taget och nu hade han ångest. Skrivkramp. Jag minns inte hela inslaget längre, men jag kommer aldrig att glömma Kristina Ohlsson, en deckar- och barnboksförfattare som snittar på cirka två böcker per år. Kristina satt vid sitt skrivbord och såg så fantastiskt frågande ut. Vadå skrivkramp? Vadå tvivel? Vad är det ens? Hon var helt underbar i sin uppriktiga undran – varför skriva över huvud taget om man nu inte tyckte att det var det absolut roligaste man kan företa sig?

Bra fråga. Varför skriva om det nu är så skitjobbigt?

Vissa gör det för att de känner att de verkligen måste. En av böckerna på Almas långa kurslitteratur-lista är Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. Det är en brevväxling mellan två unga poeter – Rilke och Kappus, där Rilke bland annat försöker besvara Kappus frågor: Är mina dikter bra? Ska jag bli poet? Duger jag? Rilke skriver att han inte kan svara annat än med uppmaningen att Kappus ska tränga ner i sitt inre och verkligen på djupet besvara – måste jag skriva?

Själv har jag aldrig sett skrivandet så, som något upphöjt och storslaget som bara måste göras, visas upp för omvärlden. Men jag skriver och har alltid gjort det. Sen jag var sex år gammal och fick min första anteckningsbok (en liten kvadratisk ljust blå bok, med lås på). Varje dag, året om. Dialoger på tunnelbanan, lustiga sagor, vrål om politiken och sakernas tillstånd, smått och stort. Lika osexigt och oumbärligt som ett lexikon. Men orden i mina anteckningsböcker har alltid varit till för mig, ingen annan.

Det var när andra skulle börja läsa och bedöma, när skrivandet blev mitt arbete, jag fick problem. Det var då hon flyttade in. Katastrof-Märta. Hon är inte särskilt trevlig, Märta. Sjukt elak faktiskt. Hon väser mest. Att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb, ”skäms för att ha såna ambitioner och pretentioner! Skriva – begriper du väl – är en syssla för andra, såna av tjusigare sort”. Fråga Anneli Jordahl Klass – är du fin nog?) hur den sortens toner låter. Eller så här: ”Visst, visst, sitt du där och hitta på, denna onyttiga bisarra icke-sysselsättning, medan dina stackars nära och kära ropar efter kärlek och omvårdnad, som du nekar dem”. Prata med Virginia Woolf (Ett eget rum) eller Karolina Ramqvist (Det är natten) om den typen av utrop. Men du behöver inte vara kvinnlig klassresenär för att drabbas av tvivel. ”Din medelmåtta, du duger inte” drabbar nog de allra flesta med jämna mellanrum. Eller med Olof Lagerkrantz ord (Om konsten att läsa och skriva): ”Finns det någon säker metod för en författare att ta reda på om vad han har skrivit äger ett värde? Var och en försöker. Ingen jag känner har lyckats. Missmod, självtvivel hör till yrket.” (Förutom för Kristina, och andra lyckligt lottade undantag, då.)

Ibland leder så tvivlet till skrivkrampen. Det tomma bladet. På 70- och 80-talet försökte psykologerna Jerome Singer och Michael Barrios förstå sig på fenomenet ”writers block”. De studerade en grupp författare, som skrev allt från poesi till filmmanus, vilka hade skrivkramp. Forskarna fann att deras studieobjekt var olyckliga (nehä), att många av dem var extremt självkritiska och visade tecken på ångest och depression. De delade in dem i grupper där en grupp var apatiska, en annan självupptagna narcissister som inte ville skriva om det inte gav dem uppmärksamhet, pengar eller nåt pris. Där fanns också en grupp som paralyserades av att det de skrev inte skulle vara bra nog. Och så en sista grupp som hade problem med att bli jämförda med andra. Själv befann jag mig för ett antal år sedan i den paralyserade gruppen. Jag höll på att arbeta på en ny roman, jag hade skrivit runt 150 sidor, rätt bra sidor, men så plötsligt dök kära Katastrof-Märta upp och började yla om hur usel jag var. Jag skrev en mening, och strök den. Skrev – och strök. Jag kom inte vidare. Kvar var bara just det tomma bladet. Jag kände mig värdelös.

Tillbaka till forskarna. De gick nämligen vidare till frågan hur man skulle kunna bota eller åtminstone lindra ”writers block”. Det de gjorde var lika enkelt som självklart: de började ge de skrivkrampande författarna ”low-stakes creative exercises” (t ex visualisering, fritt skrivande med mera). Gemensamt för övningarna var att de inte var till för en publik, bara för den skrivande. Och då lossnade det.

Allt sedan jag själv satt där med Katastrof-Märta dissandes på axeln, har jag samlat på den typen av övningar, tips och trix, en arsenal att ta fram om det skulle hända igen. Att det låser sig. Här kommer några:



  • Malmöfilmaren Drazen Kuljanin, som föreläste för oss på en av våra träffar, beskrev sig själv så här: ”Jag är the Pro i Procastinate!”. Hans tips:
  • Gör andra saker, leta inte efter svaret.
  • Ta den långa glada vägen hem.
  • Stirra på saker du inte förstår.
  • Ha tråkigt

  • Elis Freeman, rektor på Deutsche Film und Fernseh-akademie i Berlin:
  • Har du kört fast – fråga dig alltid om du kan göra problemet till en lek.
  • Jobba med kvantitet istället för kvalitét, få ur dig sidor. Det behöver inte vara perfekt.
  • Sätt klockan, improvisera i 10 minuter, stryk inget. Kör du fast – ställ en fråga till dig själv.
  • Skriv Morning Pages, vad som helst som ploppar upp, bara skriv!
  • Kör en Artist Date varje vecka med dig själv, gå ut och få stimulans och inspiration.

  • Läs Zara Walderbäcks The Creative Screenwriter. Och gör övningarna, i kapitel 1 och 2. Ofta. Helst på morgonen. En favvo är Being Bad, där du ska skriva så dåligt du kan. Väldigt roligt.

  • Läs Bodil Malmstens Så gör jag! Konsten att skriva. Bland hennes många råd: Självkritiken ska vara på off när du skriver. ”Aldrig tänka på att vi skriver, när vi skriver”. Och: ”För att muntra upp dig, läs biografier om författare som blev vansinniga”.


Min egen strategi att mota bort skrivkrampen var att döpa den, göra den till en person och ge henne ett töntigt namn. Katastrof-Märta. Jag vet hur hon ser ut – krulligt slitet hår, bekymmersrynka mellan ögonbrynen, munnen som ett streck, armarna i kors – och jag kan prata med henne. ”Hej Märta, lilla gullet, är du här nu igen? Lite grinig kanske? Kommit för att lägga en dålig fis vid skrivbordet? Bejb, jag är ledsen, men jag har inte tid med dig nu.” Klockren härskarteknik. Men det funkar.

Intervju med Jerry Carlsson (manusförfattare, regissör, producent och f d Almastudent) samt Frida Mårtensson (producent). Tillsammans med Anette Sidor (som är föräldraledig) driver de Verket produktionsbolag. Vi sitter vid ett bord i deras nya lokal i Kärrtorp. Intervjuade gjorde Jennie Dielemans (Alma 2018-2019).

VERKET Verket Produktion är ett produktionsbolag som startades 2016 av de tidigare Almastudenterna Jerry Carlsson och Anette Sidor. Bolaget, gör film för bio, teve och webben, samt podcasts och radio. Bland Carlssons och Sidors produktioner märks till exempel de prisade kortfilmerna Skuggdjur (2017, Carlsson) och Fuck You (2018, Sidor).

Varför startade ni Verket?

Jerry: Jag och Anette var filmskapare båda två, och vi tyckte att det fanns många andra grymma filmskapare, men rätt så få produktionsbolag. Vi ville skapa något eget, kunna definiera själva vad vi ville vara, och göra det på vårt eget sätt. Vi ville bli en plattform där vi kunde undersöka vad det är att vara människa i de verken vi gör. Som manusförfattare och regissör går du ju in väldigt djupt i ett projekt, du arbetar med det länge, men sen plötsligt är allt klart och där står du i ett svart hål. En del projekt kanske inte ens blir av, och även när de blir det, kan det vara jobbigt. Många blir deprimerade.
Vi ville komma ifrån projekttänket och skapa en arbetssituation där vi kunde jobba hela tiden, där du direkt går in i nästa projekt när ett är färdigt. Där vi skapar relationer med dem vi samarbetar med, som vi förhoppningsvis kan jobba vidare på, länge. Vi arbetar nästan bara med film. Men tanken är att vi ska göra kulturproduktioner, text, bild, ljud. Ett projekt kan bli en pjäs, eller en bok. Vi vill ta vara på det arbete vi lägger ner, även om inte slutresultatet alltid måste bli den där filmen.

Vad har varit de största utmaningarna med att starta ett eget bolag, och hur har ni tacklat dem?

Frida: Vi befinner oss i ett uppstartsläge, vi vill och behöver växa, men det är lätt att man hamnar i ett Moment 22. Man måste hela tiden få in fler och fler projekt, större och större, för att säkra en framtida existens. Samtidigt har vi inte hunnit få resurser nog att växa rent personalmässigt. Det gör att vi behöver göra det mesta själva. Man får försöka hålla huvudet över vattenytan tills att man har fått upp en ruljans. Det är en utmaning.

Jerry: Man behöver å ena sidan ha ett framtidstänk, en vision av vad man vill göra, men också ett realistiskt och det är inte alltid de synkar. I början lade jag och Anette ner väldigt mycket tid att göra projekt som i sin tur skulle leda till projekt som skulle kunna betala våra löner. Det är en väldigt lång uppstartsperiod, det måste man räkna med om man vill starta eget. Det tar tid. Men vi fick in ett antal beställningsjobb, film och metodmaterial om sex och samlevnad, sexuellt våld, mångfald. Där kunde vi göra vår grej, men det var ändå inte vårt.

Hur har det varit att kombinera det kreativa arbetet, med det mer administrativa – hitta pengar, göra budget, planera sälj?

Jerry: Det är klart att det finns utmaningar, när man sitter och skriver och inget hellre vill än att götta ner sig i det där manuset under en lång tid. Men att vara producent är också kreativt. Det tycker jag att många missuppfattar. Som producent är du en del av filmskapandet, du möjliggör att det över huvud taget kan hända.

Frida: Jag är van att som producent komma in supertidigt och utveckla manus tillsammans, att man gör en gemensam plan och sen fördelar ansvar. Så jobbade jag redan innan Verket. Däremot kan det vara svårt att göra flera saker samtidigt. Är du regissör finns det perioder där du verkligen måste gå in och vara bara det, till 100 procent. Vi känner ofta att det skulle vara härligt om man kunde klona oss själva, för att hinna mer.

Jerry: Vi kom ju till en gräns, jag och Anette, när vi insåg att vi verkligen behövde fler. Det gick inte att hinna med allt. Det var då Frida kom in. Vi ville inte vara rädda, vi ville satsa istället.

Frida: Att driva ett bolag, oavsett vad man har för inriktning, är ju något annat än att vara producent eller regissör. Det kräver en massa saker, som man måste lära sig efterhand. Bolagsdrivandet är en egen liten värld.

Är det någon av er som verkligen går igång på det, att driva bolag?

Jerry: Ja, det möjliggör ju att vi kan göra en massa intressanta grejer, Verket är mer än bara ett projekt. Det är en plats, en helhet.

Frida: Genom Verket har vi makt att bestämma vilka projekt vi vill göra, vi har kontroll. Och om jag ska vara ärlig så går jag igång på administrationen också, jag gillar att budgetera, sitta och pilla med sånt.

Jerry: Var och en har sina arbetsuppgifter, en producent, en manusförfattare, en regissör. Men det är viktigt att producenten är med redan på manusstadiet, eftersom det ger ett annat perspektiv, som är bra för en manusförfattare att veta. Och för en regissör.

Hur menar du, är det att i ett tidigt skede få veta att gör du detta, då bränner du hela budgeten?

Jerry: Om jag som regissör vill göra en film kan jag ju tycka att en viss post pengar är orimligt, jag går till producenten och säger att jag behöver mer. Kanske säger hon ”visst, jag fixar” och jag får som jag vill. Men då vet jag kanske inte ens vad jag har bett om, eftersom jag inte har tittat på budgeten. Jag som regissör vill ha allt, men om en post drar iväg, innebär det att den krymper i en annan ände, kanske får jag en veckas mindre inspelningstid? Därför är det viktigt att man har pratat igenom det där allihop – producent, manusförfattare, regissör – vad som är viktigt för just den specifika filmen. I ett projekt är det kanske viktigt med casting och att få tid till repetitioner, och då måste det få ta en större del av budgeten. I ett visst skede vill du som manusförfattare och regissör vara helt fri och kreativ och inte tänka på pengar, men förr eller senare blir det en realitet. Filmen ska göras. Då behöver man prata igenom om det måste utspela sig 1890 på en cirkus, eller om det skulle funka att sätta samma handling på en cirkus 1980. Kanske är det superviktigt, ja, men då vet man. Så länge alla är överens.

Frida: Ja, det är extremt viktigt att man har synkat den konstnärliga visionen tidigt. Man ska ändå ägna år av ens liv till en film. Det är inte ovanligt att manuset är bra. Producenten går igång, regissören går igång, kanske har han eller hon skrivit manuset själv. Alla är överens om att här finns en superpotential. Men det betyder inte att man har samma vision, samma bild av vad det är man ska göra, och har man inte det, och drar åt olika håll, har man väldigt snabbt ett stort problem. Vilket inte är bra för projektet.

Hur gör ni rent praktiskt för att komma fram till en gemensam konstnärlig vision, har ni en metod?

Frida: Jag tror egentligen att man lär känna varandra först när man arbetar ihop, först i skarpt läge kan man börja förstå varandra på riktigt. Men mitt råd är ändå att producenten ska komma in tidigt, så att man kan stöta vision och upplägg och göra det ordentligt.

Jerry: Det allra viktigaste är kommunikation, mellan alla parter, kors och tvärs. Tillit finns inte där från början, den bygger man upp. Vi arbetar i en bransch där människor verkligen älskar det de gör, de arbetar extremt mycket, de ekonomiska förutsättningarna är tuffa. Det är högt tempo, det är stressigt. Det är naturligt att det uppstår konflikter, det ingår, problem blir det först när man inte pratar om konflikterna. Man måste kommunicera vad som inte funkar, och varför. Vi lever i en frilansvärld där konflikter många gånger leder till att man slutar jobba ihop, vilket är extremt tråkigt. Det finns oftast logiska förklaringar till konflikter, människor är inte onda eller goda även om känslan i stunden kan vara så. Sätter du dig in varandras perspektiv, och försöker förstå, kan man skapa en bättre och djupare relation i framtiden. Och fortsätta jobba ihop.

Jag var och lyssnade på ett föredrag med Gabriella Pichler, som berättade att när hon och Jonas Hassen Khemiri skulle skriva manus till Amatörer ihop, började de dels med att prata mycket, men sen gav de också varandra i uppgift att skriva tio dåliga scener och skicka. För, som hon sa, ”dra ner brallorna inför varann”. Hur har ni gjort, för att släppa spärrar?

Jerry: Har jag ens några spärrar hahaha? Nä då, jag skojar, jag har massor. När vi har utvecklat tillsammans, har vi brainstormat mycket, snackat och hängt. Vi försöker överlag bli inspirerade tillsammans, genom att hitta gemensamma och lustfyllda saker i projekten. Det behöver inte vara logiskt, bara nåt som man går igång på. Jag går igång på bilder.

Frida: Jag kan också gå igång på bilder, men oftare är det något tema av nåt slag. Händelser. Jag brukar gilla att hitta situationer där det skulle kunna hända spännande saker med de människor som är med. Sånt går jag igång på.

Jerry: Första gången jag och Frida hade sagt att vi ville jobba ihop, satt vi och pratade. Jag tog upp flera saker, men sen efter en stund sa jag: ’jag har också den här lilla idén som jag inte vet vad det är, det är ingen film i alla fall. Men jag ser en bild av en kvinna i ett vardagsrum som har sin hand i en mans mun och hon kommer inte lös, och jag ser också att det nog har med dans att göra”. Då började vi prata om det, och det blev Skuggdjur till slut. Det behöver alltså inte vara så duktigt. Snarare tvärtom. Oftast triggas man av saker som är konstiga. Det är sånt som ger lust.

Frida: Vi använder ”lust” mycket när vi utvecklar. När vi började med Camping - ni gick på Alma då, du och Anette – bestämde vi oss för att ha en workshop. Vi spånade superbrett, skrev upp ord, försökte ringa in situationer, platser som vi gick igång på. Vi landade i en plats och utifrån det kunde vi bädda in saker vi tyckte var spännande. Jag önskar att jag hade en tydlig metod för att släppa spärrar, jag tror att det är jätteviktigt att man har det nämligen. Men nöten är ändå att man har metoder, redan där har man kommit en bit på väg. Det kan vara att skicka texter eller att gå på ett tivoli ihop.

Jerry: När jag och Anette har skrivit och regisserat tillsammans har vi varit noga med att definiera vad det är vi ska göra och vem som ska göra vad. Vi sitter inte och skriver bredvid varandra, men vi pratar, utvecklar, testar struktur. Sen delar vi upp uppgifterna, skriver och bollar fram och tillbaka. Nu har vi känt varandra i tio år, men i början var vi väldigt måna om att vi verkligen skulle förstå varandra. Ville vi samma sak?

Själva skrivprocessen, Jerry, när upplever du den som mest lustfylld och när är den mest krampaktig?

Jerry: Det allra mest lustfyllda för mig är när man har klickat, hittat en idé som genererar energi. Men när det inte är riktigt formulerat än, man bara märker att det kokar, sjuder och bubblar och man känner att man är på väg. Att skriva själva texten – det är det som är jobbigt. För då måste du fånga in allt det där härliga du har i huvudet och det är inte alltid att det låter sig fångas i text. Det blir stelt och knepigt. Jag kan lägga jättemycket tid på att hitta formuleringar. Vi brukar ha ett dokument, där man skriver vad det är man brinner för i projektet, visionen och varför den intresserar mig, vad är bra, vad är inte bra, inspirationsbilder. Ett tänkardokument. Vad jag har väldigt, väldigt svårt med, är treatment. För mig är det motsatsen till lust, det dödar allt.

Varför det?

Jerry: Det är en torr, död och instruktiv text. Det skapar sällan några visuella bilder. Löpande text bara, först händer det här och sen det här. Inga detaljer om vad som händer i en människa. Man skriver ju ett treatment för att andra ska förstå vad man vill göra, kanske söka pengar, men jag kan döda min egen lust innan jag ens har förstått vad det är jag vill göra. Som manusförfattare och regissör gillar jag verkligen inte treatment, men som producent förstår jag varför det kan vara jätteskönt. Det är en effektivitetsgrej, att snabbt få en bild av historien i stora drag. Sen förstår jag ju att det kommer att hända mycket mer. Det är först i manuset det blir liv i de där scenerna. Synopsis tycker jag om. Det roligaste är när jag som producent får ett synopsis, så att jag förstår vad som ska hända, och ett idédokument, där det blir tydligt vad visionen är, själva kärnan, varför vill den personen göra just den här filmen. Och så något visuellt material. Det ger en bra bild tycker jag och det gör det också lättare sen, när jag sitter med manuset, att ge feedback till författaren. Säger manuset och visionen samma sak?

I min text till Kreativa processer på Alma, tänkte jag skriva om tvivel och skrivkramp, samt strategier för att motverka det. Alla hamnar i tvivel. Vad gör du – Jerry – när du kör fast?

Jerry: Jag skrev faktiskt om kontrollbehov och oro i min text till Alma. Jag kör fast på grund av det, vilket i grunden förstås är en rädsla för att misslyckas. Du skjuter upp saker för att du tror att om det inte är bra här och nu, så kommer du att misslyckas. Det är liksom ingen idé att ens försöka förrän du vet att det blir bra. Det finns en bra definition…

(Jerry letar efter en definition på perfektionism, vilket jag slår upp efteråt. Hittar tron om att resultat, som är annat än helt perfekt, är oacceptabelt.)

Det vill säga – man kör fast och tvivlar. Ett bra sätt att motverka det där, är att skriva om sin process, likt en dagbok. Och skriva även när det går bra och det lossnar, så kan du efter ett par projekt se ditt mönster. Det är så lätt att man glömmer annars. ”Aha, nu sitter jag i ett visst skede i klippningen och då brukar jag tycka att allt är meningslöst och jag vill bara dö.” Då vet jag att det är normalt, det är mitt mönster.

Det låter som pms ungefär.

Jerry: Mmm. Man ser när man hamnar där, men också hur man tar sig ur det. För mig brukar det funka med en dusch eller en lång promenad och lyssna på musik. Det låter så himla ineffektivt allt det här, men det är just det jag behöver göra. Det är svårt att göra det som på pappret inte är ”nyttigt”, tycker jag. Och att veta vad det är som är ”onyttigt” och bra, och vad som bara är eskapism. Men jag har lärt mig att när jag börjar titta maniskt på gamla längdskidlopp på Youtube, då är det fly jag gör. Det gör jag inte när jag går i skogen, dansar och lyssnar på musik på högsta volym.

Frida: Att försöka vara nyttig… det är helt fel väg att gå. När man sätter sig och betalar fakturor och tar sig an obesvarade mejl. Det kommer inte att få kreativiteten att lossna.

Jerry: Konstnärliga processer behöver mycket onyttig tid. Det är djävligt svårt att befoga det när man har ett kontrollbehov och gärna vill prestera, göra klart och vara nyttig, och samtidigt skapa nåt som är intressant. Ett sätt är att bestämma sig för att ta en liten tupplur tre gånger per dag, då man kan ligga och fundera, men inte vara tvungen till det. Kreativiteten vaknar ju oftast när man gör nåt, men ändå inte. När du slappnar av. En del springer, andra tar en dusch eller så kan man sätta sig och friskriva. Men då funkar inte ”nu ska jag skriva vad den här karaktären ska göra”, jag brukar skriva vad jag tänker på, vad jag känner. En diskussion med sig själv i ett dokument.

Men du nämnde tvivel också.

Jerry: Ja, tvivel och skrivkramp. Jag tänker att de är rätt besläktade. När man säger till sig själv ”hej du medelmåtta, du har ju inget intressant att berätta, sluta genast, håll bara käften”. Jag tror att man ska prata med någon man litar på, om det man håller på med. Gärna om de där sakerna i projektet, som man känner en barnslig lust till. Där brukar det intressanta ligga, där finns nycklarna. Det som är ologiskt och kul och gärna lite skamfyllt. För när du säger det högt till någon som inte är där för att säga vad som är rätt och dåligt, brukar det släppa. Åtminstone för mig.

Frida: Du och Anette jobbar ju mycket med det där, att hjälpa varandra i såna situationer. I vissa skeden känner man ju sig ensam, så är det. Men man behöver inte vara det. Det kan vara en kollega, en producent. Över huvud taget är det bra med samarbetspartners som man kan prata öppet med, om vad som är bra i projektet, om sina egna känslor, någon som vet vilka lägen man kan hamna i. När det är roligt lika väl som när det är låsning och total ångest. Som producent ska du finnas där för en regissör eller en manusförfattare och man har kanske verktyg för att hantera tvivel, när allt är jobbigt och skit.

Vad händer med dig, när sånt sker?

Frida: Då får jag total ångest jag med, hahaha. Jag tänker att vad fan håller vi på med!? Nej, men det viktiga är ju att man kan prata om saker, då kan man kanske till och med förutse det och veta hur man kan hjälpa varandra ur det.

I början av den här intervjun pratade ni om att ni hade ett visionärt mål och ett realistiskt och att de målen inte alltid synkade. Vad är då er vision, var vill ni vara om säg 5-10 år?

Jerry: Faran med visioner är att även om de kan vara sporrande, så är det ju – hahaha – upplagt för ett misslyckande. Men så här: Vi är väldigt eniga om att ha en verksamhet dit vi kommer varje dag, där vi har en massa inspirerande projekt, som vill förändra saker. Vi vill ha bra relationer, där vi känner tillit till varandra och vi vill också att andra känner tillit till oss.

Frida: Vi har våra målsättningar i flera lager. Dels att förverkliga de projekt vi utvecklar just nu, och bygga relationer med filmarbetare som gillar samma typ av projekt och arbetssätt som vi strävar efter. Målsättningen med själva bolaget, med Verket, är att vi ska vara en plattform som inkluderar fler än oss tre, att vi ska knyta till oss spännande filmskapare och växa organiskt. Vi har också pratat om att vi gärna vill skapa också en fysisk plats på sikt, det kan vara en studio, en plats för skapande. Det är en dröm vi har. Det är också viktigt för oss att vi har ett hållbart arbetssätt.

Jerry: Vi har våra målsättningar i flera lager. Dels att förverkliga de projekt vi utvecklar just nu, och bygga relationer med filmarbetare som gillar samma typ av projekt och arbetssätt som vi strävar efter. Målsättningen med själva bolaget, med Verket, är att vi ska vara en plattform som inkluderar fler än oss tre, att vi ska knyta till oss spännande filmskapare och växa organiskt. Vi har också pratat om att vi gärna vill skapa också en fysisk plats på sikt, det kan vara en studio, en plats för skapande. Det är en dröm vi har. Det är också viktigt för oss att vi har ett hållbart arbetssätt.

Jerry: Vi ska inte vara utbrända om fem, tio år! Det är ett viktigt mål.

Frida: Verkligen! Det tyckte jag var fint när jag började här, att ni hade sådana visioner. Det handlar ju om hur vi vill må, hur vi vill arbeta för att ha ett bra liv.




ALLA ELEVER