ALMA MANUSUTBILDNING

AXEL JOHANSSON

073-9598586
karlaxelgabrieljohansson@gmail.com

Jag är född och uppvuxen i Tibro, på ”slätta”, där brännvin, fabriksjobb och jantelag äntligen nådde kulmen 2009 och tog mig bort till Amerika där jag skaffade mig en Bachelors of Fine arts i regi och manus från Academy of Art University i San Francisco. Äntligen fick jag vara precis som jag ville!

Efter det femåriga USA-äventyret hamnade jag åter på slätta och har sedan dess visat en av mina filmer i Cannes och träffat min personliga hjälte Werner Herzog, då jag uttogs att delta i hans alternativa filmskola, ”The Rogue Film School”. 

Jag går igång på rå diskbänksrealism, poetiska Wong Kar Wai liknande voice overs, överdriven surrealism, underdogsen, de socialt utsatta och glesbygd. Jag fascineras av djurs beteende samt symbolik och människans roll i teknologins ångvält. Just nu arbetar jag med min första långfilm, en novellsamling och en essäfilm.

Återsken

Jag har haft alla slags kneg för att hålla mig flytande. Jag har jobbat på fabrik, på lager, i vården, i skolan, på anstalt och med flyktingar. Jag var springpojke åt en arkitekt en gång, trädgårdsmästare på ett gods. Jag har jobbat svart, natt, dag och kväll, allt med avsikten för att kunna betala hyra och mat medan jag skriver och skapar. Ett ”så länge” stadie tills något ska hända. Förhoppningsvis har alla dessa olika jobb och ockupationer givit erfarenheter och beskådelser som blöder in i verken jag skapar, men jag har funderat på det där så kallade ”så länge” stadiet. Vad är det som händer när det är över och vad är det vi som skapar söker medan vi ”bara överlever”? Vem skapar vi för och varför?

Jag var ute och gick en sen nattpromenad och började tänka på var jag var i livet. Jag levde åter på ”belånad tid” av svenska staten som jag redan var skyldig massor av pengar i studielån sedan min tid utomlands. Något arbete hade jag inte, bara sporadiska inhopp här och där. Jag hade inga pengar och satt på stadsbibblan och skrev. Det var en fin tillvaro bitvis. Under nattpromenaden tänkte jag åter på det här med vad som händer när ”så länge” tiden är över. Vad är det man söker som konstnär? Bekräftelse är vi alla överens om, den som säger annat är full av skit. För vissa eftersträvas ett visst kändisskap, att folk vet vem man är. Andra vill kunna leva på det, pengar är en motivation. Gemensamt för oss alla är att vi bär ett svart hål inom oss. Vissa har ett större och ett djupare, hos andra är det mindre och grundare. Vi fyller det med sociala medier, binge-watching, inredning, bentolådor, belånade lägenheter, el-scootrar, märkeskläder och utlandsresor. Folk flyr till ”landet” för att vila upp sig för att kunna fortsätta i cirkusen där ingen vågar ifrågasätta något, utan frivilligt eller inte, förblir en bricka i spelet. Mitt svarta hål brukar jag fylla med chips, porr, disneyfilmer, alkohol och tobak. De är de dåliga sakerna jag stoppar i hålet. När jag tänker att jag ska fylla det med bra saker tar jag mig ut i naturen, ligger i en hage, läser en bok, spelar gitarr, skriver, ringer en vän, söker samvaro och relevans. Detta svarta hål är för många oändligt slukande och plågsamt, men kan samtidigt vara inspirerande om man vill och vågar.

Vad jag kom fram till där jag stannat på en tom parkeringen och stod och talade högt in i min diktafon var följande; jag är inte ute efter något kändisskap, jag är inte ute efter att folk ska älska mig och mina filmer, jag behöver inte heller bli rik eller tjäna särskilt mycket pengar på vad jag gör. Vad jag är ute efter är en resonans, en spegling, ett återsken. Det absolut mäktigaste man kan uppleva som människa är när ett verk berör en så pass djupt att man gråter och skrattar om vartannat. Att få uppleva andens fulla spektra av känslor, från den behagligaste till den rysligaste. Att man bär verket med sig, inom sig, under flera dagar. Att det trycker på något där inne som sätter igång en lavin innanför bröstkorgen. Någon har alltså skildrat sitt inre, i det här fallet på en vit duk, som för mig blir en slags spegel. Jag ser på duken och vad som porträtteras och skildras där, som sedan studsar tillbaka in i mig. Precis som mina egna upplevelser och erfarenheter projiceras tillbaka på duken, om än i dess andliga mening, där duken är en passiv mottagare, blir den ändå till ”levande konst”, högst organiskt aktiv.

Än mäktigare är det de gånger jag själv fått uppleva samma sak när jag visat mina egna filmer på vita duken. Mitt starkaste minne var när min första film visades på en filmfestival i Amsterdam. Salongen var fylld upp till taket och när min film visades på den stora duken gick pulsen upp till 120, mitt ansikte blev varmt och hjärtat bultade. Besökarna i salongen gapskrattade och deras skratt blev som balsam för min själ. De hade speglat sig i mig, något jag skapat hade bringat ett återsken, hade berört dem. JAG hade gjort detta. Jag var kapabel till att underhålla och snudda vid människors inre. Min konst hade resonans, om än för några dryga minuter. Jag var nitton år och hade gjort min första film. Här bestämdes min framtid och nu sitter jag här femton år senare med samma ambition, samma kamp. Hur pass till vida filmen levde vidare i deras inre kan jag inte uttala mig om, men det är den känslan jag eftersträvar. Speglingen. Resonansen. Återskenet. Och i slutledet av dessa, som alltid: bekräftelsen. Skulle det eventuellt komma något mer än detta ur min konst är det en tacksam välsignelse, men det är återskenet jag lever för.

Hur man åstadkommer detta återsken finns det självklart inget recept på, även om en hel värld och marknad försöker tro sig det. Självklart finns det tips, metoder och erfarenheter som är guld värda för den som strävar, men något recept finns inte. Och hur jävla idiotiskt det än låter borde det heller inte finnas. Då riskerar konsten att bli än mer en produkt än vad den på många håll tyvärr redan är. Det är motståndet, smärtan och avsaknaden som är de eviga ingredienserna som i mitt fall tar mig fram till en eventuell spegling, ett återsken. De flesta gånger misslyckas jag. Vad det beror på kan variera. Innehåll, form, tempo, relevans, utförande. Ibland ett av dessa, ibland alla samtidigt. Vem som speglar sig är också en intressant tanke att ägna lite tid åt. Här tycker jag det vackra är i det oväntade, hur någon som ”på pappret” inte skulle sätta sin fot i salongen gör det och får åka med på en resa denna sent ska glömma. Tråkigt nog är även detta något man vill styra för avkastning, jag tänker fortfarande då på film i detta fall. Forumen för det smalare och oväntade är små, särskilt här i Sverige. Det är tråkigt. Då får man som i så många andra fall skapa forumet själv eller tillsammans med likasinnade. Jag vill inte göra skillnad på ”konst” och ”konst”. En utsåld föreställning av ”Lejonkungen” gör mig lika glad som när jag tvingades sitta på golvet på cinemateket när Tarkovskijs ”Stalker” visades för några år sedan. Vad jag vill trycka på är att efterfrågan för det smala finns om de med makt bara skulle våga tro och satsa lite. Avkastning ska inte styra konsten. Men innan detta implementeras, om det någonsin gör det, får vi fortsätta spänna upp stora lakan på torg, i skogar och kulturhus för att visa våra alster. Jag drömmer om en värld där varje kvarter har en liten biograf där man visar film. All slags film, från blockbusters till amatörfilmer gjorda av vem fan som helst. Grannen, ungen, tanten eller den invandrade. Där filmkonsten lever och diskuteras, där människor möts, överbryggar och lär sig av varandra. Det finns något vackert och oerhört tillfredsställande i att kollektivt uppleva något, än att sitta hemma ensam och ”klippa” en serie på en halv dag och en natt. En dröm säger du, javisst, jag håller med dig. Naivt, säger du, jo, du har väl rätt. Men hellre en besviken drömmare än en belåten realist. Eller för att citera Moodyson: ”Hellre äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam”.


ALLA ELEVER